Den där hemska känslan kryper sakta men säkert ut i varenda en del i kroppen av mig, framförallt i magen där den gärna bosätter sig för några smärtsamma minuter. Jag hatar den, jag hatar att den tar över hela mig och att jag inte har den minsta kontroll över det. Ibland hatar jag han för att han kan få mig att känna den känslan. Ibland hatar jag mig själv för att jag inte kan hantera det bättre.

Från dagar då jag kan sväva på rosa moln så kan man snabbt och enkelt tas ner på jorden, ner till det som kallas verklighet.