Saker och ting känns inte detsamma och jag vet inte om jag är redo för förändringar. Hur tufft allting än känns ibland så måste det väl vara okej att inte må bra, känna att man inte räcker till och att ingenting annat gör det heller hur illa den känslan än är. Jag är inte perfekt, trots att min fasad kanske visar något annat. Jag har svar på mycket men när det kommer till mina egna problem står jag alltid där som samma dumma frågetecken.

Skillnaden är bara att jag trodde att någon annan skulle ha svaren åt mig, att någon skulle finnas där och säga att det är okej att må dåligt, ge mig den där hjälpande handen och torka mina tårar och säga att allt kommer bli bra. Ibland är förväntningarna stora men vissa saker trodde jag bara var en självklarhet, men alla värderar vi olika.