När jag gick mina första år på högstadiet var jag väldigt smal. Jag själv tänkte inte på det & såg det inte som något dåligt, det var ju bara sån jag var. Min kurva var normal trots att jag vägde under 40 kg. Jag åt som alla  andra tills jag blev mätt & jag kunde frossa i sötsaker och fet mat men ingenting gav skillnad på vågen, alla är vi ju olika. Jag var medveten om att jag var smal, men det var ingen som påpekade det som något dåligt.

På gymnasiet var jag nöjd med min kropp, jag kände mig normal stor och trivdes. Men det var också först då när jag började på gymnasiet då jag ständigt fick höra hur smal jag var & det var först då jag började uppleva det som något negativt och dåligt. Jag började mer eller mindre hets äta, visst jag behövde gå upp i vikt men inte på det sättet. Jag behövde gå upp på ett nyttigt och hälsosamt sätt men det är ju alltid "smidigast" att ta den lätta vägen. Jag gick nog upp 6-8 kg i bara ren fett, visst 6- 8 kg kanske inte är så mycket men det visade sig verkligen på kroppen. När jag ser tillbaka på mitt sätt att hantera det så ångrar jag mig något kopiöst.

Idag vill jag inte gå ner i vikt, mina 50 kg är inte mycket det heller. Men jag behöver gå upp i muskler, jag vill börja leva på ett nyttigt och hälsosamt sätt. För nu när jag kommit in i den onda cirkeln av fet mat och godsaker så är det fruktansvärt svårt att komma ur den. Man ska inte ta åt sig av vad andra säger, hur svårt det än är. För alla är vi olika, alla ser vi ut på olika sätt & så är det bara. Det absolut viktigaste är att man trivs med sig själv